Följ STOP
STOP-tidningen
Artiklar
Andra människor är vår spegel - Det som irriterar oss hos andra säger något om oss själva
Claúdia Bernhardt Souza Pacheco*
Utdrag ur boken “Hälsan i blickpunkten – ABC-boken för trilogisk psykosomatik”
“Helvetet är andra människor” sade Sartre och påvisade sålunda den allmäna föreställningen att andra människor (chefen, svärmor, man, fru, artbetskamrat, föräldrarna, regeringen etc.) är skyldiga till våra problem, olycka, frustrationer och misslyckanden. Vi tror ofta att vi är offer för andra människor och situationer samt att våra sjukdomar och problem kommer från bakterier, virus, genetiska förändringar, föroreningar, för lite (eller för mycket) pengar, att vi är för unga eller för gamla, att vi hade otur eller t.o.m. att vi föddes under fel stjärntecken eller att vi bär på skuld från förgångna liv...
Vi märker inte att vår största fiende finns inom oss och att vi många gånger handlar på ett omedvetet plan.
Keppe skapade ett nytt begrepp inom psykoterapin som säger att våra sjukdomar kommer från våra attityder genetemot livet och att de inte exister i sig själv.
Det är de negativa attityderna (känslor, tankar och handlingar) som förorsakar psykiska och fysiska sjukdomar samt problem i relationer, arbete och ekonomi.
Människan har ett medfött inre apotek. Hon har ett komplext immunförsvar som reglerar kroppens alla funktioner. På det psykiska planet är det likadant. Om ett problem medvetandegörs och korrigeras återgår vi omedelbart till vår naturliga balans.
Ingen kan därför “stämplas” som definitivt sjuk, neurotisk eller psykotisk. Sjukdom är ett patologisk stadium under en viss period i människans liv. Å andra sidan finns det inga s.k. “normala” personer. Alla människor har någon gång i livet neurotiska och t.o.m. psykotiska attityder. Den balanserade individen är den som accepterar att arbeta med sina egna och andras problem d.v.s. den som inte censurerar medvetenheten om psyko- och sociopatologin.
Om alla människor är neurotiska och t.o.m. psykotiska så är andra personer som speglar för oss. Genom att obserbera andra kan vi lära oss vilka kvalitéer vi borde förstärka och vilka brister vi borde undvika.
Den bästa vägen till självkännedom är att göra följande dialektik – det vi irriterar oss på i andra är precis de (omedvetna) problem som vi själva inte lyckas handskas med inom oss själva. Det som vi uppskattar hos andra är också de kvalitéer som vi har men som vi inte känner till eller som vi förnekar inom oss själva.
Om jag t.ex. blir irriterad på en megaloman och egocentrisk arbetskamrat som enbart talar om sig själv och sina intressen och som inte bryr sig om att han stör andra kan det spegla en liknande attityd inom mig. Det innebär nödvändigtvis inte att jag är identisk med honom, men jag kanske inte koncentrerar mig på det som är viktigt, p.g.a. mina själviska tankar och min oro över ytliga saker i mitt liv t.ex.
Om jag irriterar mig på en vän som förtör sina egna chanser till framgång p.g.a. dåligt självförtroende och osäkerhet, kan det innebära att jag genom honom ser grunden till mitt egna professionella misslyckande.
Vi kan således använda den yttre världen som en spegel för att bättre förstå oss själva. Alla under och all harmoni som existerar i universum existerar även i vårt inre. Om vi inte tar vara på det beror det på vår psykopatologi, d.v.s. våra inverterade attityder av avundsjuka, ilska, rädsla, pessimism, arrogans etc.
*Claudia Bernhardt de Souza Pacheco, psykoanalytiker och författare, vice-president inom ISAT – Det internationella sällskapet för analytisk trilogi,.
